Lena filosoferar
Som sagt så är livet här väldigt mycket som en väldigt lång semester. Speciellt om man tittar på de senaste dagarna. Helt perfekt! Idag vaknade jag dock upp med fruktansvärt ont i halsen och bestämde mig för att stanna hemma idag. Jag insåg senare under dagen att det var första gången på nästan 2 månader som jag känt mig stressad. Är inte det otroligt?
Jag insåg nämligen att jag bara har 2 och en halv vecka kvar här på BDC och jag får inte komma efter med mina klasser. Det roliga är att det inte ens är någonting att vara stressad över. Jag undrar om det ofta är så hemma? Att jag stressar över saker som egentligen inte är någon fara? Svaret på det är antagligen - antagligen. När dessa tankar gick genom mitt huvud blev jag för första gången lite halvt rädd för att komma hem till vardagen. Rädd för att bara hamna tillbaka i en stressig vardag där man måste dra fram kalendern för att ens hinna med att träffa sina närmsta vänner eller sina egna föräldrar. Jag antar att det inte behöver vara en så dålig sak i och för sig, men jag vill inte gå tillbaka till konstant ont i rygg/axlar pga. stress, magkatarr varannan dag och nervösa sammanbrott en gång i månaden. Jag antar att jag för första gången tänker på de dåliga sakerna i mitt liv där hemma och inte bara alla underbara nära och kära jag saknar.
Att vara här har som ni märker gett mig mer tid än vanligt att tänka sönder allting och det har nog varit bra för mig i en period, men för länge med ett liv som det här skulle göra mig galen. Jag behöver mer rutin och mer saker på gång i mitt liv, då trivs jag som bäst. Däremot måste jag nog ibland lära mig att balansera och prioritera bättre, så jag slipper behöva be om ursäkt till mina vänner för fyrahundraelfte gången för att jag råkat dubbelboka mig. Med andra ord är jag inte alls rädd för att komma tillbaka till vardagen, jag tycker det ska bli jättespännande att komma hem till resten av mitt liv. Det jag insett är nämligen att jag inte behöver stressa ihjäl mig med dansutbildningar, föreställningar och auditions. För det är allt detta som gjort att allting blivit för mycket ibland och gjort att min kropp säger ifrån pga. all stress. Nu låter detta nästan som att jag ångrar att jag dansat och lagt så mycket tid och pengar på det, men det är inte riktigt det jag menar. Jag är jätteglad att jag gjort det, att dansa och framförallt att stå på scen är underbart, det är en otrolig kick! I alla fall när det går bra. Problemet är väl att på senare tid har den där kicken inte riktigt infunnit sig på samma sätt, det har inte riktigt varit värd mödan alla gånger antar jag. Däremot älskar jag fortfarande att dansa och det kommer alltid vara en stor del av mitt liv.
Sammanfattning av allt detta halvt osammanhängande dravel är att jag är jättespänd över att få sätta igång med massa halvt oklara idéer som jag håller på att forma i mitt huvud. Jag måste bara se till att jag verkligen tar tag i saker också. Som jag ser det nu har jag ungefär ett år på mig att bestämma mig lite mer. Nästa vår finns nämligen möjligheten att söka danshögskolan och tills dess ska jag också ha skaffat mig tillräckligt bra poäng på högskoleprovet för att kunna komma in på en sjukgymnastutbildning. Allt detta för att till hösten 2011 antagligen börja på någon typ av högskoleutbildning. Däremot har jag också insett på senare tid att planer kan och kommer antagligen att ändras - men det är helt okej det med!
