danceandthecity

Idag hade jag balett för en jättehärlig liten gubbe som heter Silatyev. Han är den första som faktiskt givit mig beröm efter klass när man går fram och pratar med läraren. För det är någonting som vi blivit uppmanade att göra. Så efter varje klass ska man gå fram till läraren och tacka för klassen, helst presentera sig och säga att man är en ISVP-student. Detta känns helt naturligt efter en vecka och man känner sig nästan otrevlig om man inte gör det. Varför beter vi oss inte så i Sverige? Det finns allt för många lärare som jag knappt pratat med hemma.

Här måste men visserligen kämpa mer för uppmärksamheten också. Det är väldigt stor skillnad på att dansa i en porppfull sal där läraren flyttar på dig om du står längst fram och inte kan övningarna, istället för som på Danscenter där man dansade med samma 10 personer varje dag i ett år och läraren måste vara blind på riktigt för att inte se dig. Det finns verkligen för och nackdelar med detta. Det är en helt annan mentalitet och energi på klasserna här och det finns nästan alltid några riktigt riktigt bra dansare att titta på och inspireras av på varje klass. Däremot kan det vara väldigt frustrerande att försöka lära sig en modern koreografi med stora hopp när man knappt har plats att sträcka ut handen. Jag antar att det är en vanesak också i och för sig.

Imorgon ska jag shoppa sneakers, I need it BAD